Just another day at work

När jag pluggade fanns det en fråga jag hatade att få: ”Och vad vill du göra sen då?” Saken var att det liksom inte fanns någon plan, och därmed inget svar på frågan. I stället för att ha en mycket välgenomtänkt strategi pluggade jag i stället lite av varje, med hopp om att jag någon gång skulle komma till insikt om vad jag ville ”göra sen”. Så, efter en reservofficersexamen, en ekonomiexamen och nästan en civilingenjörsexamen (ja, jag har två javalabbar kvar) sitter jag här på världens bästa jobb och kan inte för mitt liv förstå att jag inte fattade redan från början att det var detta jag ville göra?!

Efter att idag börjat morgonen med en helikoptertur där jag fick testa vår Head Up Display blev jag ju inte mindre säker på min sak… Senare under eftermiddagen damp det ner ett mail i min inkorg som handlade om Veckans Affärers undersökning om Sveriges bästa arbetsplats för kvinnor. Åke Svensson, vår VD, är ambassadör för undersökningen och hoppas alldeles säkert på att Saab ska få en bra placering i rankingen. Med vårt 30/70-mål i sikte, det vill säga att 30% av de lönesättande cheferna på Saab ska vara kvinnor, försöker företaget nu på alla sätt locka till sig begåvade powerpinglor.

Hur det går med rankingen vet jag inte. Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket heller, för faktum kvarstår. Så länge jag har arbetsdagar som denna struntar jag fullständigt i om Saab är jämställt… The MIC är Sveriges bästa arbetsplats för mig, och frågan om vad jag vill ”göra sen” lyser med sin frånvaro.

++++

A la Mode

Nya Fröken Sverige, Azra Duliman, skrev i går en insändare i DN på ämnet huruvida kvinnor kan både se bra ut och samtidigt bli tagna på allvar. Azra menade att hon, som sjätte terminens juridikstudent, aldrig sett en kvinnlig föreläsare som verkade bry sig speciellt mycket om sitt utseende och hennes tolkning var att detta kunde bero på att kvinnorna var rädda för att inte bli tagna på allvar om de ”piffade sig”. Även Azra oroade sig i viss mån för att inte bli tagen på allvar, men hade dock bestämt sig för att det går att förena smarthet med skönhet, och därav insändaren. Visst, Azra har en poäng, en Elle Woods-outfit är kanske inte att rekommendera på jobbet, men helt ärligt...hur många män i den akademiska världen är speciellt intresserade av kläder och utseende? Kanske har de kvinnliga föreläsarnas icke-piffning att göra med den akademiska miljön i sin helhet, eller deras personliga ointresse, snarare än rädsla för att sticka ut?

För inte kan det ha med juristyrket att göra? Av alla kategorier tjejer jag känner är just juristerna den piffigaste av skaror! (För att inte tala om juristgrabbarna som ser ut som klippdockor ur senaste Armanikatalogen.) Att dessa flärdfulla juristkvinnor inte skulle bli tagna på allvar på grund av sin power-outfit håller jag föga troligt...

För länge sen fick jag följande råd angående att som kvinna nå ut med sitt budskap: ”Stå upp och ha på dig något rött”. Detta kan tyckas vara lätta råd att följa, men tro mig, ingen vill gå och se ut som ett julpynt året runt. Således är det första rådet, att stå upp, av större nytta. Men inte heller detta har visat sig vara helt enkelt... Förra veckan var jag på ett möte i England där alla utom jag var män, och majoriteten av dem var i medelåldern. När vi väl kom till min punkt på dagordningen tyckte jag det var läge för lite girlpower och jag ställde mig därför upp framför gruppen. Men vad jag då inte hade med i beräkningen var att den engelske gentlemannen som satt närmast mig genast flög upp i givakt, erbjöd mig hans egen stol, för att därefter hämta en ny stol till sig själv. So much for that girlpower...

Så vad är sensmoralen? Tja, troligtvis att det inte finns någon. Själv håller jag mitt egna lilla semi-Elle Woods-korståg i försvarsindustrin, men detta är enbart för mitt eget höga nöjes skull och jag är övertygad om att det inte är vad jag har på mig, eller om jag står upp eller inte, som i slutändan avgör om jag blir tagen på allvar eller ej. För hade inte det varit lite för enkelt?

++++

Finally One Saab

Veckans snackis på Saab har utan tvekan varit den omorganisering som presenterades i onsdags. 15 affärsenheter ska bli 5 och koncernen ska på detta sätt förbättra såväl vårt erbjudande som effektivisera det interna arbetet. Mycket klokt och definitivt inte en dag för sent! För en tid sedan myntades uttrycket ”One Saab” som syftade till att göra företaget till en stor enhet i stället för flera små. Ironiskt nog har dock denna klatschiga slogan döpts om tilll ”At least One Saab” i folkmun.

Det finns många talesätt kring organisationsförändringar, och det där man brukar säga om vindskydd och väderkvarnar stämmer ju. Tyvärr är dock vindskydden vanligare än väderkvarnarna här på Saab… Det är därför extra härligt att se att den nya organisationen är full av överraskningar. En kollega uttryckte det; ”Att byta namn är en av Saabs kärnkompetenser”. Detta kan så vara, men denna gång tror jag inte det bara är namnbyten som är skillnaden.

Grytan har alltså rörts om, antalet chefer har blivit mindre och en kronprinsessa har krönts. Att Lena Olving blir COO är kanske det som uppmärksammats mest i media i denna omorganisation, och många spår att hon snart tar över VD-posten. Eller som E24 uttryckte det: ”Hon blir näst högsta hönset på Saab”. (Arga feminister kommenterade genast artikeln och det horribla i att kalla Lena för näst högsta höns. Men hallå??!! Är det inte betydligt värre för Åke Svensson att bli kallad Höna???)

Summa summarum blåser förändringens vindar på Saab, och det är en Powerpingla som står för den största skrällen. Jag är fast förvissad om att hon är den som ser till att vi blir ”Finally One Saab”.

++++