A la Mode

Nya Fröken Sverige, Azra Duliman, skrev i går en insändare i DN på ämnet huruvida kvinnor kan både se bra ut och samtidigt bli tagna på allvar. Azra menade att hon, som sjätte terminens juridikstudent, aldrig sett en kvinnlig föreläsare som verkade bry sig speciellt mycket om sitt utseende och hennes tolkning var att detta kunde bero på att kvinnorna var rädda för att inte bli tagna på allvar om de ”piffade sig”. Även Azra oroade sig i viss mån för att inte bli tagen på allvar, men hade dock bestämt sig för att det går att förena smarthet med skönhet, och därav insändaren. Visst, Azra har en poäng, en Elle Woods-outfit är kanske inte att rekommendera på jobbet, men helt ärligt...hur många män i den akademiska världen är speciellt intresserade av kläder och utseende? Kanske har de kvinnliga föreläsarnas icke-piffning att göra med den akademiska miljön i sin helhet, eller deras personliga ointresse, snarare än rädsla för att sticka ut?

För inte kan det ha med juristyrket att göra? Av alla kategorier tjejer jag känner är just juristerna den piffigaste av skaror! (För att inte tala om juristgrabbarna som ser ut som klippdockor ur senaste Armanikatalogen.) Att dessa flärdfulla juristkvinnor inte skulle bli tagna på allvar på grund av sin power-outfit håller jag föga troligt...

För länge sen fick jag följande råd angående att som kvinna nå ut med sitt budskap: ”Stå upp och ha på dig något rött”. Detta kan tyckas vara lätta råd att följa, men tro mig, ingen vill gå och se ut som ett julpynt året runt. Således är det första rådet, att stå upp, av större nytta. Men inte heller detta har visat sig vara helt enkelt... Förra veckan var jag på ett möte i England där alla utom jag var män, och majoriteten av dem var i medelåldern. När vi väl kom till min punkt på dagordningen tyckte jag det var läge för lite girlpower och jag ställde mig därför upp framför gruppen. Men vad jag då inte hade med i beräkningen var att den engelske gentlemannen som satt närmast mig genast flög upp i givakt, erbjöd mig hans egen stol, för att därefter hämta en ny stol till sig själv. So much for that girlpower...

Så vad är sensmoralen? Tja, troligtvis att det inte finns någon. Själv håller jag mitt egna lilla semi-Elle Woods-korståg i försvarsindustrin, men detta är enbart för mitt eget höga nöjes skull och jag är övertygad om att det inte är vad jag har på mig, eller om jag står upp eller inte, som i slutändan avgör om jag blir tagen på allvar eller ej. För hade inte det varit lite för enkelt?

++++